”Nej, jag är ingen speciell person. Nej, jag har ingen sångröst. Nej, jag kan inte rita som Da Vinci. Ja, jag är bara mig själv. Men jag har någonting som de flesta andra inte har...tur”

 

Juliette sitter på sin säng med huvudet vilat mot säng kanten. Hon gnuggar sig lite försiktigt i ögonen, slänger en sista blick på kudden hon så gärna vill gå tillbaka till och drar ner fötterna på golvet. Juliette går med tunga steg emot toaletten som ligger någon meter ifrån. Hon ser sig i spegeln och börjar sakta dra hårborsten igenom hennes långa hår. Hon slänger några blickar i spegeln och när hon väl fått reda ut allt hår tar hon tag i tandborsten och tar på ytters lite tandkräm.

- Ska du inte ha mer tandkräm? Juliette vände sig om och där stod hennes bror med sina boxer-kalsonger och rufsigt hår.

- Nej, John. Svarade hon lite fräsigt och vände sig tillbaka mot spegeln.

John höjde på ögonbrynen, drog lite på munnen och flyttade sig ifrån badrumsdörren. Juliette gick tillbaka mot hennes rum, fortfarande med tandborsten i munnen, och började dra ut kläder från hennes garderob. Juliette tittade till klockan jämt och ständigt för att vara försäkrad om att hon hade gott om tid. När hon till slut hittat kläder som hon skulle använda gick hon tillbaka mot toan igen och spolade rent tandborsten.

 

 

När hon hade ätit en skål med flingor och yoghurt började hon att sakta ta på sig sina shorts samtidigt som hon kollade klockan på sin mobil. 07.20, tjugo minuter kvar tills hon skulle till bussen. Juliette la tillbaka mobilen på byrån igen och fortsatte med att ta på sig sina shorts.

Hon satte på sig det vita spetslinnet och tog tag i sin mascara. Juliette målade lätt sina ögonfransar och de blev längre och svartare. Slutligen blev hon nöjd och tog tag i sin bruna handväska och la i nycklar och mobil, busskortet tog hon i handen.

- Hejdå, John. Jag går nu!

- Hejdå. Och du?

- Ja? Jag stannade upp och lyssnade efter ett svar.
- Mamma kommer hem vid fyra så se till att vara hemma.
- Jo det vet jag, hejdå.

Juliette hörde att han sa hejdå men hon hade redan stängt dörren bakom sig. Hon började gå och kollade samtidigt ner på sina converse och i samma stund höll hon på med att försöka trassla upp headsetet som legat ihop knycklat i fickan.

 

Juliette gick upp för den lilla backen emot buss-hållplatsen som låg någon meter därifrån. Hon skymtade hållplatsen bakom buskarna och hon ökade stegen. När hon såg hållplatsen på nära håll var den tom. Juliette var själv vid hållplatsen och hon satte sig på bänken samtidigt som hon satte benen i kors. Hon började knappa in på facebook och kollade igenom de senaste händelserna och bara några sekunder efter det skymtade Juliette den gula bussen i ögonvrån och ställde sig genast upp. Juliette började leta efter busskortet i den bruna lilla handväskan och greppade tag om det.

 

- Godmorgon. Sa buss-chauffören lite tyst och lättade på bromsen.

Juliette gav honom en lätt nick och log ett snett leende emot honom. Hon började genast söka med blicken efter Amy. Hennes blick fastnade på den blonda siluetten längst bak i bussen tillsammans med en mörkhårig kille. Juliette suckade och började gå emot dem.

 

-  Hej Julie. Amy ställde sig upp och vinglades framåt kom hon och kramade henne.

- Hej Am. Under kramen kollade Juliette på Nathan som blinkade med ena ögat mot henne och hon skrattade till.
- Va kramen så rolig Julie? sa hon ironiskt men sedan vände hon sig om och förstod att det var Nathan som legat bakom mitt fnissade.

Jag gick fram till Nathan och gav honom en lätt kram.
- Hej Julie, har helgen varit bra? Sa Nathan med ett frågande leende.
- Ja, den har väl varit otroligt tråkigt men, i guess so. Sa hon och log.
- Härligt. Sa han.
- Just de, hur var det i Thailand Nate? Amy hade vänt sig emot oss och kollade in i Nathans ansikte.
- Snälla kalla mig inte Nate...det låter verkligen inte bra. Sa han med ett plågsamt ansiktsuttryck.Både Juliette och Amy skrattade medans Nathans plågsamma ansikte fortfarande satt fast-klistrat.

Och innan dem hade hunnit skrattat färdigt var dom framme vid skolan. Amy och Juliette försökte härma Nathans ansiktsuttryck genom att göra olika grimaser och de skrattade mellan orden.

- Hahaha, han såg ut precis sådär. Sa Amy till Juliette med knapp andning.
- Hahaha, nej hade var mer såhär. Sa Juliette som rynkade näsan samtidigt som hon snyftade lite mellan skrattet.

 

Efter att skratt-attackerna hade lagt sig och de hade haft deras sista lektion skulle dom träffa Nathan igen.

- Nathan? Amy skrek lite halvhögt och många vände på sig.

- Här Amy! Nathan vinkade med båda händerna.

Amy nickade och hon kollade på Juliette. Hon nickade också och de började gå fram emot Nathan.

- Hej hur kul har det varit i skolan, Nate? Sa Amy medans hon fnissade lite.

- Ha-ha, jättekul har det varit. Han log sarkastiskt åt oss och gav Amy ett svagt slag på kinden.
- Men plocka ut dina grejer nu så vi kan gå hem. Amy såg otålig ut.

_______________________________________________________________________________________

Sådär! Nu har ni första kapitlet ute av "Everything About You" och nu vill jag ju såklart veta vad ni tycker. Ska jag ändra någonting, går jag för fort fram, är kapitlen för korta osv. En fråga: Vem är eran favorit i serien en så länge? :)
(Även fast vi mest har hört om Juliette)