Previous: - Ehm..jo. Ni vet ju att jag var i England ett tag. Hon kollade nervöst på mig och John och våra blickar blev allt mer spända och oroliga.
- Jo, nu är det så att..ehm. Hon tittade ner i bordet och avbröt sig själv.
- Mamma, vad är det? John kollade oroligt på henne medans han sa orden.
- Jo..jag har träffat någon.

Juliette's perspektiv: Jag tog sakta in orden hon just sagt och jag såg hur John's hand sakta gled ur mammas. Jag svalde ett antal gånger och mamma kollade varannan gång på mig och varannan på John samtidigt som hon mumlade något som lät som ett förlåt. John reagerade och greppade tag om mammas hand igen och log.
- Mamma, du behöver inte säga förlåt. Ja vi är väldigt chockade. John nickade mot mig. Men vi vill ju att du ska ha det bra, eller hur? John kollade en än gång på mig.
Det var då som jag insåg att jag kommit tillbaka med fötterna på jorden. Jag tog tag om mammas andra hand samtidigt som jag viskade fram.
- Alltid. Mamma's ögon började tåras.
- Men sluta nu hörni! Hon tog tag om våra nackar och kysste först John i pannan och sedan mig.
Jag ville självklart ha detaljer om mamma's nya kille, men jag var för rädd för att fråga. Sedan pappa lämnat henne och flyttat tillbaka till LA ville jag också vara säker på att jag kunde lita på honom. Att vi alla kunde lita på honom.

 
Det var tyst i korridoren när jag små sprang igenom den. Jag hade alltid hatat att komma försent och jag mådde inte bättre av att vara mycket väl medveten om att vi skulle ha Caroline i engelska. Jag tog ett djupt andetag och drog ner handtaget.
- Åh hej Juliette, vad kul att även du ville delta i denna lektion. Caroline kollade på mig sarkastiskt och jag gick och satte mig med rodnade kinder brevid Amy som spärrade upp ögonen mot mig och himlade med dem samtidigt som hon smått pekade på Caroline som nu skrev upp regelbundna verb på tavlan.

Lektionen tog sitt slut och jag och Amy började gå emot spanskan som vi skulle ha tillsammans med Nathan som just varit på möte med de som skulle åka till England. Vi satt utanför spanskan när vi såg Nathan komma gående emot oss. Amy ställde sig genast upp medans jag knappt orkade röra mig.
- Hur var det,? Vad sa dom? Amy kollade med en nyfiken blick på honom medan Nathan ignorerade hennes blick och hjälpte mig upp istället.
- Det var bra. Men man får knappt ha med sig någonting som är flytande, max 50 ml.
- Då kan du inte ta med dig ditt vax då, vad synd. Amy kollade med ett flin på honom och han nickade emot henne med en grimas. 

Skoldagen tog sitt slut och jag stod vid skåpet för att lämna tillbaka kemi-boken då min mobil började vibrera i fickan. Jag plockade upp den och rörde skärmen med fingret för att svara.
- ”Ja hej, det är Julitette.”
- ”Jo hej. Vem sa du att du var?”
- ”Juliette, vem är det här?”
- ”Jag är Maxwell Davis och jag är din bror's doktor här på US Hospital.” Jag kände att paniken började smått krypa inom mig och jag svalde innan jag nästan viskade ut orden.
- ”Vad har hänt?”
- ”Om du har möjlighet att komma hit så fort som du kan så pratar vi om det här när du kommer fram”
- ”Okej.” Jag klickade av honom och började så fort jag kunde stänga skåpet och ta mig ur skolan. 



Jag hörde bakom mig hur Amy's och Nathan's röster skrek efter mig men jag stannade inte utan fortsatte att springa emot bussen som skulle ta mig till min bror. Min bror som betyder så mycket för mig, som alltid har funnits hemma med mig och tagit hand om mig i mina värsta lägen. Bussresan blev längre en vanligt. En resa som ska ha tagit 17 minuter kändes som 4 timmar. Bussen stannade till slut vid sjukhusets hållplats och jag började oroligt gå emot de automatiska dörrarna i bestämda steg. Jag var inne. Det var kallt och ljust i vartenda hörn. Det luktade som fönsterputs. Jag gick fram till disken och frågande med en skakig röst.
- Var ligger Nathan Scott någonstans?

______________________________________________________________________________________
Sådär fjärde kapitlet ute nu också! Med lite drama. Jag kan tänka mig att ni tycker att novellen är lite tråkigt just nu men den kommer bli mycket bättre snart när killarna kommer in. ;) Tack för alla kommentarer, ni är undebara! Question Of The Day: Vem tror ni skulle passa bäst med Juliette (av killarna)?

Previous: Efter några minuter såg hon Amy springa emot henne.
-Vad är det som har hänt, Am? Juliette kollade oroligt på henne men Amy såg superglad ut.
-Men kom igen, gissa istället. Juliette såg att Amy kunde inte hålla det inne länge till så istället fårgade hon:
- Nej men Amy vad är det som har hänt? Hon kunde inte låta bli att le även fast hon fortfarande kände att det var lite obehagligt.
- Nathan kom med på Englands-resan!

Juliette's perspektiv: Jag spärrade upp ögonen av förvånad och kollade storögt på Amy.
- Really? Men halva skolan hade ju anmält sig?
- Jag vet! Jag är så glad för hans skull. Hon kollade ut genom fönstret som om hon drömde sig bort.
- Vi får väl träffa honom sen, sa jag lite tyst och kollade ner i min cappucino.
- Ja men det är väl klart! Kan vi göra det efter detta? Amy kollade på mig med en förväntansfull blick och jag var ledsen över att göra henne besviken.
- Jag kan inte. Mamma kommer hem vid fyra. Jag kollade ner i min kopp innan jag tog upp mobilen och såg att klockan var 15.13.
- Jaha, okej. Jag såg i ögonvrån att hon kollade besviket på mig där jag satt.
- Men vi ses ju i skolan imorgon, så då kan du ju säga grattis. Hon log sitt leende och såg med nytt hopp på mig. Jag nickade bara och tog det sista av cappucinon som var kvar. Jag reste mig upp och tog tag i min bruna väska som hängde kvar på stolen. Amy svalde också det sista som var kvar i koppen och reste sig upp hon med. Vi gjorde en gest emot varandra och lämnade bordet med kopparna ståendes därpå.



Jag ser bussen som åker iväg med Amy därpå och hon ler lite emot mig. Jag log tillbaka och höjde handen för att vinka men bussen hade redan svängt av bakom buskarna. Jag vände mig om och började gå framåt med huvudet ner-vänt mot mobilen. Jag klickade mig in på SMS och skickade iväg, ”Grattis till Englands-resan, Nathan! Du förtjänar det.”. Jag tog ner mobilen i fickan och kände efter någon minut att det vibrera. ”Tack, Julie. Synd att du inte anmälde dig, du hade säkert kommit med.” Jag skickade till baka en smiley innan jag vred om nyckeln i låset och steg in.
- Hej, du är sen. Jag kollade upp och såg att John stod i sina svarta chinos och en vit skjorta på sig.
- Men mamma är ju inte hemma ännu, sa jag med en irreterad röst samtidigt som jag försökte knyta upp skorna.
- Vi sa fyra, Julie. Klockan är halv fem. Han stod med armarna i kors och kollade på mig strängt.
- Förlåt men jag var tvungen att vänta på bussen med Amy. Jag hade gett upp och gick istället långsamt upp för trappan med John's blick i ryggen. Jag styrde mig själv mot mitt rum och mot min obäddade säng. Jag la mig ner avlång på sängen med huvudet mot taket och blundade. Tankarna snurrade kring Nathan och Englands-resan. Jag var glad för hans skull.
- Juliette! Vad fan håller du på med? John stod i dörröppningen med hans väl-fixade hår och det irriterande ansiktsuttrycket jag kände igen allt för väl.
- Jag försöker sova. Sa jag samtidigt som jag reste mig ur sängen och stoppade ner fötterna i mina mjukis-tofflor.
- Jag ropade på dig 5 gånger för fan, mamma är här.
- I samma ögonblick ser jag ett välkänt huvud sticka fram i dörröppningen. Jag ser noggrant på det innan mitt ansikte spricker upp i ett leende. Jag går med snabba steg innan jag blir omfamnad i en mycket bekväm och igenkänd kram.
- Mamma. Jag doftar in hennes väl-luktande hår och backar undan för att kunna se henne i ansiktet.
- Hej vännen. Hon ler emot mig. Sen tar hon sina händer runt mitt ansikte och kysser mig i pannan.
- Jag har saknat dig, viskar jag fram. Hon nickar lite innan hon släpper sina händer om mitt ansikte och ger mig en kram till.

Vi alla tre sitter i köket och jag sitter och smuttar på mitt kaffe. Mamma och Nathan sitter och pratar om hennes jobb i Tyskland och hur jag uppfört mig. Mamma skrattar till då John berättar om någon dag som jag förmodligen inte betett mig så bra på. Jag ler lite generat och mamma nickar förstående.
- Du är precis som din mor. Hon ler varmt emot mig och jag nickar instämmande emot John. Han himlar bara med ögonen och vänder bort blicken.
- Jo, det är en sak jag skulle vilja prata om. Både min och Johns blick reagerar och de vänder sig hastigt emot mamma.
- Ehm..jo. Ni vet ju att jag var i England ett tag. Hon kollade nervöst på mig och John och våra blickar blev allt mer spända och oroliga. 
- Jo, nu är det så att..ehm. Hon tittade ner i bordet och avbröt sig själv.
- Mamma, vad är det? John kollade oroligt på henne medans han sa orden.
- Jo..jag har träffat någon.

______________________________________________________________________________________
Nu är tredje kapitlet ute! Förlåt att jag inte uppdaterat på en vecka(!) men jag har mycket med skolan och jag hoppas att ni förstår det. Juste. Använd er gärna av blogresponse knappen där det står "fråga mig" om ni har några frågor. Jag kommer svara dubbelt så snabbt en vad jag gör här. Question of the day: Vad ser ni mest fram emot i novellen? :)

Previous: - Hej hur kul har det varit i skolan, Nate? Sa Amy medans hon fnissade lite.
- Ha-ha, jättekul har det varit. Han log sarkastiskt åt oss och gav Amy ett svagt slag på kinden.
 - Men plocka ut dina grejer nu så vi kan gå hem. Amy såg otålig ut.




- Men du vet att jag inte kan idag, Am. Jag måste stanna tills resultaten om Englands-resan kommer. Nathan kollade besviket på Amy.
- Just de, fan. Men då går bara du och jag, eller? Amy hade vänt sig emot Juliette och klistrat på sitt snälla ”Amy-leende”.
- Ja. Jag skulle ju inte vilja missa att vara en dag med dig. Juliette himlade med ögonen. Amy skrattade till lite men såg nöjd ut.
- Vänta med den komentarer tills du får in timingen med mig, beautiful. Nathan gjorde en min som förmodligen skulle föreställa något flirtigt.
- Haha, då får du vänta länge, Nate. Amy bröt ut i skratt och skrek.
- Burned, Nate, burned.

Amy och Juliette började gå emot sina skåp. Amy höll i famnen ett par böcker medans Juliette bärde sin bruna väska på axeln.
- När ska du hem, Julie? Amy vände sig om och gick baklänges i korridoren.
- Mamma kommer vid fyra så jag antar klockan fyra.
- Men då kanske vi hinner gå till Karen's Café? Amy såg fundersam ut och kollade på Juliette.
- Ja men det gör vi. Hon kollade på klockan och sa hastigt:
- Om vi skyndar oss hinner vi med tio i bussen. Amy snabbade på stegen.

Senare samma dag:
- Då kan jag hjälpa dig här i nästa kassa! Kassörskan kollade med ett stressat leende på Juliette.
- Två Cappucino. Kassörskan knappade in det på kassa-apparaten och skrek ut Juliette's svar.
- 64 kronor, blir det då! Amy puttade undan mig medans hon log.
- Jag tar det. Juliette visste att det var omöjligt att försöka övertala henne, så hon gick istället direkt och satte sig vid bordet mot fönstret. Hon kollade ut över gatorna och börja dra av lite nagellack från sin nagel.

- Är det bara jag eller har det blivit dyrare här? Amy kom och satte ner de stora kopparna med Capuccino på bordet. Hon kollade efter hennes blick.
- Eller så är det du som har mindre pengar, Am. Juliette vände sig emot Amy och ett stolt leende.
- Men ha-ha. Mina pengar kommer in imorgon. Amy rynkade näsan och gjorde en grimas.
- Vilka var det som hade anmält sig till Englands-resan? Juliette kollade noggrant på koppen i hennes hand innan hon lyfte den och tog en mun full med capuccino.
- Ingen aning. Men jag tror två andra tjejer från Nate's klass. Hon såg fundersam ut.
- Varför anmälde inte du dig? Amy kollade frågande på Juliette samtidigt som hon själv tog en slurk av sin capuccino. 
- Kom igen, Am. Vem vill bo hos några människor man inte känner? Sa hon samtidigt som hon höjde ögonbrynen.

Samtidigt som Juliette sagt meningen började någon melodi att tjuta. Amy kollade ner och greppade tag om sin mobil samtidigt som hon höjde pekfingret emot Juliette och mumlade ”vänta lite”. Juliette nickade emot Amy och drog sin kopp lite närmare henne själv. Hon drog själv upp hennes mobil. 14.56. Det var ungefär en timma kvar tills hon skulle vara hemma. Juliette kollade bort emot Amy som stod och skrattade utanför cafét och hon forsatte med att knappa lite på sin mobil.

Efter några minuter såg hon Amy springa emot henne.
-Vad är det som har hänt, Am? Juliette kollade oroligt på henne men Amy såg superglad ut.
-Men kom igen, gissa istället. Juliette såg att Amy kunde inte hålla det inne länge till så istället fårgade hon:
- Nej men Amy vad är det som har hänt? Hon kunde inte låta bli att le även fast hon fortfarande kände att det var lite obehagligt.
- Nathan kom med på Englands-resan!
______________________________________________________________________________________

Sådär nu är andra kapitlet ute! Och tack för alla komentarer på förra kapitlet. Love you. Ska jag vara helt ärliga med er tycker jag inte alls om detta kapitlet men jag kände ändå att jag var tvungen att lägga ut det. En fråga: När tycker ni att killarna ska komma in? Hur många kapitel ska det gå? :)

”Nej, jag är ingen speciell person. Nej, jag har ingen sångröst. Nej, jag kan inte rita som Da Vinci. Ja, jag är bara mig själv. Men jag har någonting som de flesta andra inte har...tur”

 

Juliette sitter på sin säng med huvudet vilat mot säng kanten. Hon gnuggar sig lite försiktigt i ögonen, slänger en sista blick på kudden hon så gärna vill gå tillbaka till och drar ner fötterna på golvet. Juliette går med tunga steg emot toaletten som ligger någon meter ifrån. Hon ser sig i spegeln och börjar sakta dra hårborsten igenom hennes långa hår. Hon slänger några blickar i spegeln och när hon väl fått reda ut allt hår tar hon tag i tandborsten och tar på ytters lite tandkräm.

- Ska du inte ha mer tandkräm? Juliette vände sig om och där stod hennes bror med sina boxer-kalsonger och rufsigt hår.

- Nej, John. Svarade hon lite fräsigt och vände sig tillbaka mot spegeln.

John höjde på ögonbrynen, drog lite på munnen och flyttade sig ifrån badrumsdörren. Juliette gick tillbaka mot hennes rum, fortfarande med tandborsten i munnen, och började dra ut kläder från hennes garderob. Juliette tittade till klockan jämt och ständigt för att vara försäkrad om att hon hade gott om tid. När hon till slut hittat kläder som hon skulle använda gick hon tillbaka mot toan igen och spolade rent tandborsten.

 

 

När hon hade ätit en skål med flingor och yoghurt började hon att sakta ta på sig sina shorts samtidigt som hon kollade klockan på sin mobil. 07.20, tjugo minuter kvar tills hon skulle till bussen. Juliette la tillbaka mobilen på byrån igen och fortsatte med att ta på sig sina shorts.

Hon satte på sig det vita spetslinnet och tog tag i sin mascara. Juliette målade lätt sina ögonfransar och de blev längre och svartare. Slutligen blev hon nöjd och tog tag i sin bruna handväska och la i nycklar och mobil, busskortet tog hon i handen.

- Hejdå, John. Jag går nu!

- Hejdå. Och du?

- Ja? Jag stannade upp och lyssnade efter ett svar.
- Mamma kommer hem vid fyra så se till att vara hemma.
- Jo det vet jag, hejdå.

Juliette hörde att han sa hejdå men hon hade redan stängt dörren bakom sig. Hon började gå och kollade samtidigt ner på sina converse och i samma stund höll hon på med att försöka trassla upp headsetet som legat ihop knycklat i fickan.

 

Juliette gick upp för den lilla backen emot buss-hållplatsen som låg någon meter därifrån. Hon skymtade hållplatsen bakom buskarna och hon ökade stegen. När hon såg hållplatsen på nära håll var den tom. Juliette var själv vid hållplatsen och hon satte sig på bänken samtidigt som hon satte benen i kors. Hon började knappa in på facebook och kollade igenom de senaste händelserna och bara några sekunder efter det skymtade Juliette den gula bussen i ögonvrån och ställde sig genast upp. Juliette började leta efter busskortet i den bruna lilla handväskan och greppade tag om det.

 

- Godmorgon. Sa buss-chauffören lite tyst och lättade på bromsen.

Juliette gav honom en lätt nick och log ett snett leende emot honom. Hon började genast söka med blicken efter Amy. Hennes blick fastnade på den blonda siluetten längst bak i bussen tillsammans med en mörkhårig kille. Juliette suckade och började gå emot dem.

 

-  Hej Julie. Amy ställde sig upp och vinglades framåt kom hon och kramade henne.

- Hej Am. Under kramen kollade Juliette på Nathan som blinkade med ena ögat mot henne och hon skrattade till.
- Va kramen så rolig Julie? sa hon ironiskt men sedan vände hon sig om och förstod att det var Nathan som legat bakom mitt fnissade.

Jag gick fram till Nathan och gav honom en lätt kram.
- Hej Julie, har helgen varit bra? Sa Nathan med ett frågande leende.
- Ja, den har väl varit otroligt tråkigt men, i guess so. Sa hon och log.
- Härligt. Sa han.
- Just de, hur var det i Thailand Nate? Amy hade vänt sig emot oss och kollade in i Nathans ansikte.
- Snälla kalla mig inte Nate...det låter verkligen inte bra. Sa han med ett plågsamt ansiktsuttryck.Både Juliette och Amy skrattade medans Nathans plågsamma ansikte fortfarande satt fast-klistrat.

Och innan dem hade hunnit skrattat färdigt var dom framme vid skolan. Amy och Juliette försökte härma Nathans ansiktsuttryck genom att göra olika grimaser och de skrattade mellan orden.

- Hahaha, han såg ut precis sådär. Sa Amy till Juliette med knapp andning.
- Hahaha, nej hade var mer såhär. Sa Juliette som rynkade näsan samtidigt som hon snyftade lite mellan skrattet.

 

Efter att skratt-attackerna hade lagt sig och de hade haft deras sista lektion skulle dom träffa Nathan igen.

- Nathan? Amy skrek lite halvhögt och många vände på sig.

- Här Amy! Nathan vinkade med båda händerna.

Amy nickade och hon kollade på Juliette. Hon nickade också och de började gå fram emot Nathan.

- Hej hur kul har det varit i skolan, Nate? Sa Amy medans hon fnissade lite.

- Ha-ha, jättekul har det varit. Han log sarkastiskt åt oss och gav Amy ett svagt slag på kinden.
- Men plocka ut dina grejer nu så vi kan gå hem. Amy såg otålig ut.

_______________________________________________________________________________________

Sådär! Nu har ni första kapitlet ute av "Everything About You" och nu vill jag ju såklart veta vad ni tycker. Ska jag ändra någonting, går jag för fort fram, är kapitlen för korta osv. En fråga: Vem är eran favorit i serien en så länge? :)
(Även fast vi mest har hört om Juliette)

 

Hej och välkommen..