Previous: - Ehm..jo. Ni vet ju att jag var i England ett tag. Hon kollade nervöst på mig och John och våra blickar blev allt mer spända och oroliga.
- Jo, nu är det så att..ehm. Hon tittade ner i bordet och avbröt sig själv.
- Mamma, vad är det? John kollade oroligt på henne medans han sa orden.
- Jo..jag har träffat någon.

Juliette's perspektiv: Jag tog sakta in orden hon just sagt och jag såg hur John's hand sakta gled ur mammas. Jag svalde ett antal gånger och mamma kollade varannan gång på mig och varannan på John samtidigt som hon mumlade något som lät som ett förlåt. John reagerade och greppade tag om mammas hand igen och log.
- Mamma, du behöver inte säga förlåt. Ja vi är väldigt chockade. John nickade mot mig. Men vi vill ju att du ska ha det bra, eller hur? John kollade en än gång på mig.
Det var då som jag insåg att jag kommit tillbaka med fötterna på jorden. Jag tog tag om mammas andra hand samtidigt som jag viskade fram.
- Alltid. Mamma's ögon började tåras.
- Men sluta nu hörni! Hon tog tag om våra nackar och kysste först John i pannan och sedan mig.
Jag ville självklart ha detaljer om mamma's nya kille, men jag var för rädd för att fråga. Sedan pappa lämnat henne och flyttat tillbaka till LA ville jag också vara säker på att jag kunde lita på honom. Att vi alla kunde lita på honom.

 
Det var tyst i korridoren när jag små sprang igenom den. Jag hade alltid hatat att komma försent och jag mådde inte bättre av att vara mycket väl medveten om att vi skulle ha Caroline i engelska. Jag tog ett djupt andetag och drog ner handtaget.
- Åh hej Juliette, vad kul att även du ville delta i denna lektion. Caroline kollade på mig sarkastiskt och jag gick och satte mig med rodnade kinder brevid Amy som spärrade upp ögonen mot mig och himlade med dem samtidigt som hon smått pekade på Caroline som nu skrev upp regelbundna verb på tavlan.

Lektionen tog sitt slut och jag och Amy började gå emot spanskan som vi skulle ha tillsammans med Nathan som just varit på möte med de som skulle åka till England. Vi satt utanför spanskan när vi såg Nathan komma gående emot oss. Amy ställde sig genast upp medans jag knappt orkade röra mig.
- Hur var det,? Vad sa dom? Amy kollade med en nyfiken blick på honom medan Nathan ignorerade hennes blick och hjälpte mig upp istället.
- Det var bra. Men man får knappt ha med sig någonting som är flytande, max 50 ml.
- Då kan du inte ta med dig ditt vax då, vad synd. Amy kollade med ett flin på honom och han nickade emot henne med en grimas. 

Skoldagen tog sitt slut och jag stod vid skåpet för att lämna tillbaka kemi-boken då min mobil började vibrera i fickan. Jag plockade upp den och rörde skärmen med fingret för att svara.
- ”Ja hej, det är Julitette.”
- ”Jo hej. Vem sa du att du var?”
- ”Juliette, vem är det här?”
- ”Jag är Maxwell Davis och jag är din bror's doktor här på US Hospital.” Jag kände att paniken började smått krypa inom mig och jag svalde innan jag nästan viskade ut orden.
- ”Vad har hänt?”
- ”Om du har möjlighet att komma hit så fort som du kan så pratar vi om det här när du kommer fram”
- ”Okej.” Jag klickade av honom och började så fort jag kunde stänga skåpet och ta mig ur skolan. 



Jag hörde bakom mig hur Amy's och Nathan's röster skrek efter mig men jag stannade inte utan fortsatte att springa emot bussen som skulle ta mig till min bror. Min bror som betyder så mycket för mig, som alltid har funnits hemma med mig och tagit hand om mig i mina värsta lägen. Bussresan blev längre en vanligt. En resa som ska ha tagit 17 minuter kändes som 4 timmar. Bussen stannade till slut vid sjukhusets hållplats och jag började oroligt gå emot de automatiska dörrarna i bestämda steg. Jag var inne. Det var kallt och ljust i vartenda hörn. Det luktade som fönsterputs. Jag gick fram till disken och frågande med en skakig röst.
- Var ligger Nathan Scott någonstans?

______________________________________________________________________________________
Sådär fjärde kapitlet ute nu också! Med lite drama. Jag kan tänka mig att ni tycker att novellen är lite tråkigt just nu men den kommer bli mycket bättre snart när killarna kommer in. ;) Tack för alla kommentarer, ni är undebara! Question Of The Day: Vem tror ni skulle passa bäst med Juliette (av killarna)?

Previous: Efter några minuter såg hon Amy springa emot henne.
-Vad är det som har hänt, Am? Juliette kollade oroligt på henne men Amy såg superglad ut.
-Men kom igen, gissa istället. Juliette såg att Amy kunde inte hålla det inne länge till så istället fårgade hon:
- Nej men Amy vad är det som har hänt? Hon kunde inte låta bli att le även fast hon fortfarande kände att det var lite obehagligt.
- Nathan kom med på Englands-resan!

Juliette's perspektiv: Jag spärrade upp ögonen av förvånad och kollade storögt på Amy.
- Really? Men halva skolan hade ju anmält sig?
- Jag vet! Jag är så glad för hans skull. Hon kollade ut genom fönstret som om hon drömde sig bort.
- Vi får väl träffa honom sen, sa jag lite tyst och kollade ner i min cappucino.
- Ja men det är väl klart! Kan vi göra det efter detta? Amy kollade på mig med en förväntansfull blick och jag var ledsen över att göra henne besviken.
- Jag kan inte. Mamma kommer hem vid fyra. Jag kollade ner i min kopp innan jag tog upp mobilen och såg att klockan var 15.13.
- Jaha, okej. Jag såg i ögonvrån att hon kollade besviket på mig där jag satt.
- Men vi ses ju i skolan imorgon, så då kan du ju säga grattis. Hon log sitt leende och såg med nytt hopp på mig. Jag nickade bara och tog det sista av cappucinon som var kvar. Jag reste mig upp och tog tag i min bruna väska som hängde kvar på stolen. Amy svalde också det sista som var kvar i koppen och reste sig upp hon med. Vi gjorde en gest emot varandra och lämnade bordet med kopparna ståendes därpå.



Jag ser bussen som åker iväg med Amy därpå och hon ler lite emot mig. Jag log tillbaka och höjde handen för att vinka men bussen hade redan svängt av bakom buskarna. Jag vände mig om och började gå framåt med huvudet ner-vänt mot mobilen. Jag klickade mig in på SMS och skickade iväg, ”Grattis till Englands-resan, Nathan! Du förtjänar det.”. Jag tog ner mobilen i fickan och kände efter någon minut att det vibrera. ”Tack, Julie. Synd att du inte anmälde dig, du hade säkert kommit med.” Jag skickade till baka en smiley innan jag vred om nyckeln i låset och steg in.
- Hej, du är sen. Jag kollade upp och såg att John stod i sina svarta chinos och en vit skjorta på sig.
- Men mamma är ju inte hemma ännu, sa jag med en irreterad röst samtidigt som jag försökte knyta upp skorna.
- Vi sa fyra, Julie. Klockan är halv fem. Han stod med armarna i kors och kollade på mig strängt.
- Förlåt men jag var tvungen att vänta på bussen med Amy. Jag hade gett upp och gick istället långsamt upp för trappan med John's blick i ryggen. Jag styrde mig själv mot mitt rum och mot min obäddade säng. Jag la mig ner avlång på sängen med huvudet mot taket och blundade. Tankarna snurrade kring Nathan och Englands-resan. Jag var glad för hans skull.
- Juliette! Vad fan håller du på med? John stod i dörröppningen med hans väl-fixade hår och det irriterande ansiktsuttrycket jag kände igen allt för väl.
- Jag försöker sova. Sa jag samtidigt som jag reste mig ur sängen och stoppade ner fötterna i mina mjukis-tofflor.
- Jag ropade på dig 5 gånger för fan, mamma är här.
- I samma ögonblick ser jag ett välkänt huvud sticka fram i dörröppningen. Jag ser noggrant på det innan mitt ansikte spricker upp i ett leende. Jag går med snabba steg innan jag blir omfamnad i en mycket bekväm och igenkänd kram.
- Mamma. Jag doftar in hennes väl-luktande hår och backar undan för att kunna se henne i ansiktet.
- Hej vännen. Hon ler emot mig. Sen tar hon sina händer runt mitt ansikte och kysser mig i pannan.
- Jag har saknat dig, viskar jag fram. Hon nickar lite innan hon släpper sina händer om mitt ansikte och ger mig en kram till.

Vi alla tre sitter i köket och jag sitter och smuttar på mitt kaffe. Mamma och Nathan sitter och pratar om hennes jobb i Tyskland och hur jag uppfört mig. Mamma skrattar till då John berättar om någon dag som jag förmodligen inte betett mig så bra på. Jag ler lite generat och mamma nickar förstående.
- Du är precis som din mor. Hon ler varmt emot mig och jag nickar instämmande emot John. Han himlar bara med ögonen och vänder bort blicken.
- Jo, det är en sak jag skulle vilja prata om. Både min och Johns blick reagerar och de vänder sig hastigt emot mamma.
- Ehm..jo. Ni vet ju att jag var i England ett tag. Hon kollade nervöst på mig och John och våra blickar blev allt mer spända och oroliga. 
- Jo, nu är det så att..ehm. Hon tittade ner i bordet och avbröt sig själv.
- Mamma, vad är det? John kollade oroligt på henne medans han sa orden.
- Jo..jag har träffat någon.

______________________________________________________________________________________
Nu är tredje kapitlet ute! Förlåt att jag inte uppdaterat på en vecka(!) men jag har mycket med skolan och jag hoppas att ni förstår det. Juste. Använd er gärna av blogresponse knappen där det står "fråga mig" om ni har några frågor. Jag kommer svara dubbelt så snabbt en vad jag gör här. Question of the day: Vad ser ni mest fram emot i novellen? :)